Anmäl er till vårt nyhetsbrev för information om våra aktiviteter.

Intervene/Shift/Compel: artikel tre

Föreläsningarna

And We Are Everywhere
Nathan Coley

Nathan Coley, ”And We Are Everywhere”, 2018. Foto: Peter Westrup.

Jag tänker mig detta event som en möjlighet att lära sig om ”And We Are Everywhere”, skulpturen jag skapade för Råängen. Nu åtta månader efter att den installerades i juni 2018 känns det fint att få besöka verket igen och reflektera över vad det har åstadkommit.

När jag först träffade Domkyrkans representanter (Lena Sjöstrand och Mats Persson) för att diskutera uppdraget pratade vi om kyrkans värderingar och hur vi kan uttrycka dessa i deras uppdragsprogram och slutligen i den nya stadsdelen. Det fascinerade mig.

Jag skrev en lång lista tillvägagångssätt som t.ex. att:
Bygga en ny domkyrka
Tänka på gudar
Skapa falskhet
Strunta i sammanhang
Undvika allmän skulptur
Föreslå något som aldrig bör skapas

Genom denna process kom jag fram till ett antal nyckelord att arbeta med:
Värdesystem
Tilltro
Ägande
Rädsla
Tro
Tid
Skönhet
Engagemang
Strävan

Mitt förslag är en skulptur som är en kopia av en tillfällig provisorisk kyrka som fanns i flyktinglägren nära Calais, innan de jämnades med marken. Verket har ett inofficiellt språk som är naturligt flyktigt, men ändå skapat med omsorg och avsikt. Det får en att fråga: Vem har skapat detta? Varför är det här? Får det lov att vara här? Är det en kyrka?

”And We Are Everywhere” relaterar till bibliska berättelser om flykt, frälsningssökande och tak över huvudet. Det är ödmjukt, jordnära, skapat av hittade material. Det är en påminnelse om att det finns tro, även i de mest allvarliga och desperata lägen, och att vissa symboler för oss bortom vår vardagliga verklighet.

När jag ser på det nu så undrar jag hur mottagandet hade varit om mitt förslag hade varit en kopia av en moské. Skulle det ha fått stå kvar? Skulle det helt enkelt varit för omstritt?

Public Enquiries
Kerstin Bergendal

Kerstin Bergendal, ”Park Lek” community meeting, 2014.

Jag är bildkonstnär och som material använder jag en kombination av tid och undersökningsmetoder. Min studio är i stort sätt min ryggsäck, och min praktik en tillfällig rörelse över hakar, uppdelningar och avgränsningar av olika yrken, myndigheter or sökfält.

I de stadsutvecklingsprojekt som jag arbetar med intresserar jag mig för att skapa en dialog med invånare, arkitekter, kommuner och utvecklare för att bygga plattformar för utopiskt tänkande och demokratiskt deltagande.

Det är svårt att få en publik eller kontakt där det inte ännu bor någon. Så var fallet med ett projekt jag jobbade på i Roskilde, och som jag förstår är det likadant med Råängen. I det projektet (som heter ”Trekroner Art Plan”) kom jag in i planeringen och försökte skriva ‘sagan om staden som ännu inte fanns’. Med hjälp av workshops, seminarier, utställningar och tillfälliga konstverk gjorde jag det möjligt för de nyinflyttade att få kontakt med varandra och förbättra planeringsförslaget för området. De blev del av ett designteam som skapade ett ’grannskapsnav’ för musik, BMX-aktiviteter, promenader och fester, vilket sedan blev ett grön- och naturområde.

Mitt projekt ”Park Lek” i Sundbyberg var snarare en resa än ett planerat projekt. Jag höll på med projektet i över fyra år då jag tog fram ett eventprogram som gav boende och kommunanställda chansen att kommunicera med varandra. Till skillnad från stadsplanerare, arkitekter och utvecklare har ju boende kunskap om den levda erfarenheten av en plats. Detta får inte underskattas. De grupper som jag träffade önskade sig framför allt gratis offentliga rum och större grönområden. Resultatet blev en radikal omprövning av stadsplanerarnas huvudplan; de boendes synpunkter beaktades och fler grönområden skapades.

Gällande Råängen har jag ett antal frågor: Hur kommer Kyrkans kristna värderingar skapa en drivkraft för att utforska det urbant imaginära? Hur kommer detta översättas i verkligheten? Vem tar viktiga beslut gällande detaljplanering, markuppköp, skala och typer av byggen? Vad blir drivkraften för dessa val – ekonomisk vinst och effektivitet? Är våra samtida planeringsprocesser i enlighet med Kyrkans värderingar och Råängens utopiska processer? Hur fungerar kristendomen med Skånes främlingsfientlighet? Och till sist, i vilken utsträckning bidrar vi (konstnärer) till att markvärdena i Brunnshög stiger, och blir delaktiga i en vinstdrivande satsning?

What are we afraid of?
Emma Ribbing

Emma Ribbing & Heather Barnett, ”Spatial Negotiations”, 2018.

Jag är koreograf och konstnär med bas i Malmö. Jag utför projekt och forskning inom kollektiva beslutsprocesser och beteende i offentligheten. Jag är intresserad av rörelse som ett språk med icke-berättande handling.

Jag har utvecklat ett projekt med brittiskbaserade konstnären Heather Barnett, ”Slime Mould/Spatial Negotiations”, som betraktar staden bortom människan. Genom att se ’slime mould’ som en självorganiserande enhet frågade vi: finns det sätt att skapa beslutsmekanismer för icke-mänskliga väsen?

För tillfället jobbar jag på ett projekt med barn och stadsarkitekter i Malmö som undersöker hur vi kan skapa ett jämlikt system där våra fysiska kroppar kan relatera till varandra i offentligheten. Vi är särskilt intresserade av barnens roll i detta. Med hjälp av workshops, samtal, ritningar och rörelse ser vi på hur barn kanaliserar sina önskemål in i planeringen. Vi håller på att utveckla ett system som kartlägger barnens favoritplatser på väg till skolan, samt vad som får dem att känna trygghet eller spänning i vissa områden, var de känner starkast koppling till naturen, eller störst frihet.

Vad är vi rädda för? Det är viktigt att påminna oss själva om vår fysiska relation till det offentliga rummet, något som ofta verkar glömmas bort av utvecklare, stadsplanerare och arkitekter i gestaltningen av nya stadsdelar.

Intimacy, diversity and power structures in the public realm
Eleanor Pinfield

Reklam och konstförslag på London Underground, ett urval av bilder från Eleanor Pinfield's presentation för ‘Intervene/Shift/Compel’.

Som chef för Art on the Underground i en stad på åtta miljoner (London), vill jag från ett brett spektrum av inkluderande perspektiv hitta sätt att reflektera och engagera sig i den sociala verkligheten. Under 2018 tog vi fram ett årslångt program med tillfälliga uppdrag av kvinnliga brittiska konstnärer över trettio års ålder. Detta tog oss en bit på vägen till att lyfta fram hur enormt underrepresenterade kvinnor är i stadens offentliga konst.

Platserna i våra städer är inte neutrala. Det finns många dolda nivåer av kontrollsystem. Jag vill utmana dessa osynliga, dominanta maktstrukturer. Med hjälp av konstnärer som bland andra Heather Philipson och Linder har vi utvecklat en offentlig dialog kring rasism, radering, institutionell likgiltighet och censur genom passivitet.

Mångfald är en av Kyrkans frågor i utvecklingen av Råängen. Hur kan den försäkra att den skapar möjligheter för underrepresenterade grupper och röster? Hur kan den tillföra intimitet i det offentliga rummet som annars avfärdas av befintliga ramar?

För tillfället är Råängen motsatsen till det väldigt urbana programmet Art on the Underground, men samma frågor gäller: behovet att ställa frågor, att stimulera debatt, att inte upprätthålla nuvarande förhållanden.

I’m a believer
Apolonija Šušteršič

Apolonija Šušteršič, ”Neighbours & Citizens” rundvandring, 2016.

Jag är intresserad i demokratiskt delaktighet och mötet mellan kulturpolitik, stadsplanering, konst och arkitektur. När jag påbörjar ett projekt frågar jag alltid vad för något vi vill sätta igång och så tittar jag på kontext, process, deltagande och ifrågasättande. Jag arbetar med de boende – de kan berätta ‘var jag är’.

Mitt projekt ”Neighbours & Citizens” i Gävle 2016 startade en diskussion bland de boende om ‘grannens’ roll, stadens framtida utveckling och vikten av mötesplatser där samhällen kan föras samman.

Till en början hade de boende en välutvecklad konfronterande attityd till samtidskonst! De var djupt misstänksamma om vad jag gjorde där, men också väldigt intresserade av idrott – en ny arena höll på att byggas i närheten – så jag valde att ta in detta i projektet.

Jag föreslog mötesplatser där grannar kunde samlas, bland annat en äppelträdgård som barnen från tre lokala skolor skulle ta hand om; en stor sandgrop som kunde förvandlas till en tillfällig beachvolleybollplan under sommarmånaderna.